Barndomsminne

När jag var fem år rymde jag ifrån dagis. Här under kan du läsa om hur det gick till.

Det var tomt på dagisgården och vi kröp snabbt igenom det trasiga hålet i det gröna stängslet. Mitt hjärta slog alldeles för fort och inuti mig brände en känsla av nervositet och förväntan. Alla andra barn hade gått in och fröknarna hade ännu inte märkt att vi saknades. Förmodligen trodde de att vi satt kvar i trätrappan. Bland skor och jackor som låg huller om buller i alla möjliga färger. Men det gjorde vi inte. Visst hade vi suttit där inne för några minuter sedan, velat hit och dit, svettats en aning i våra varma ytterkläder innan vi tysta vågade smyga oss ut. Han med sitt korta blonda, nästan vita hår och gröna jacka. Jag med mitt axellånga lite mörkare hår och min knallgula dunjacka som var silvrig på insidan. Likheter: smala och korta. Han var min allra bästa vän i hela världen och hette Jakob. Vi bodde grannar i våra röda radhus med vita knutar, han med sin familj och jag med min.

Solen värmde och fåglarna kvittrade där vi gick hand i hand på den lilla asfaltsvägen som var grusig. Det var april, runt påsk och all snö började smälta bort. Vi var två små femåringar som var på väg till min mormor och morfar. De bor i ett stort gult hus och det tar säkert minst en halvtimme att gå dit. När vi kommit nästan halvvägs och kunde se dalälven och Karl den trettondes bro framför oss kom det en röd bil som tvärbrommsade vid våra fötter. Rasande slet Gunilla upp bildörren, högröd i ansiktet. Hon var en av de snällaste fröknarna jag hade, med sitt stora leende och varma kramar. Men nu var hon arg och jag skämdes och grät när hon ryckte in mig i bilen och körde tillbaka till dagiset. Stirrade ut genom bilfönstret med blanka ögon. Det enda som hördes var Jakobs snyftande och mina oregelbundna andetag.

Jag minns att alla andra barnen på humlan satt vid det stora matbordet och åt påskmat. Blickarna riktades mot mig och Jakob när vi kom in, rödgråtna och ledsna. Jag hatade de där blickarna just då, hatade tystnaden som skapade ett mellanrum mellan oss och dem. Tittade ner på mina strumpor, ville inte möta deras ögon.
Jag minns inte om jag och Jakob åt. Minns inte vad vi gjorde sen, men jag var kvar sist av alla på dagis tillsammans med några fröknar och min mage värkte. För jag visste att mamma skulle bli arg, visste att jag hade gjort fel.

Så kom hon, min fina mamma. Helt oviss om min lilla ”utflykt” tidigare på dagen. Jag kramade henne, låtsades som ingenting. Satt tryggt i hennes famn när Gunilla skulle berätta, mitt hjärta slog som hovar mot stenmark. Kände skammen fylla kroppen och hur kinderna blev heta. Jag skämdes som jag aldrig gjort förut. Ville inte att mamma skulle veta, inte veta att hennes dotter varit olydig. Därför tryckte jag mina händer för hennes öron och skrek mellan salta tårar som rann nerför mina kinder. Höll så hårt, skrek så högt. Gunilla lyckades ändå överrösta mig.

Om jag minns rätt blev inte mamma lika arg som jag befarade. Mest lättad att det inte hänt något. Men jag skämdes och så länge stängslet fortfarande var trasigt fick jag och Jakob stanna inne när resten av barnen var ute och lekte. Vi kunde se dem från det stora fönstret, hur de gungade på däckgungorna som gnisslade, åkte i den röda eller gula rutschkanan, lekte i träbåten på gräsmattan eller bara sprang omkring och gjorde bus. Jag kunde inte hjälpa att jag var avundsjuk, kunde inte hjälpa att jag tyst viskade till mig själv att aldrig någonsin rymma från dagiset igen. Aldrig.