Sju år

Minns du när haspen på ditt förråd åkte igen och vi blev inlåsta? Hur jag ställde mig och grät medan du (modig som du var, som du är)krossade glasrutan mellan gallret för att kunna få ut oss. Men du nådde inte haspen och det gjorde inte jag heller. Vi trodde vi skulle svälta ihjäl och om inte det då skulle vi frysa ihjäl, det var ju faktiskt vinter. Vi trodde att ingen skulle hitta oss, att vi skulle bli kvar där för alltid. Fast det där förrådet var på din tomt så trodde vi faktiskt det. Så vi började ropa på hjälp mellan salta tårar och tillslut hörde din lillebror oss och öppnade, en riktig hjälte var han då tyckte vi. Som räddat oss från döden och grisspöken, för i ditt förråd hade de ju slaktat grisar förr i tiden, var det inte så? Jag minns iallafall att när vi var fria och kunde fortsätta leka vid förrådet så var det inte lika roligt längre. Det var inte spännande, kanske var det därför vi försökte bli inlåsta igen. Jag minns inte om vi lyckades, men jag tror inte det. Vi nådde ju aldrig haspen. Vi var ju bara sju år med korta barnaarmar och rödrosiga kinder som ville leva lite farligt, eller?